Nej, jag blev inte imponerad av den här filmen. Trots att den är av god kvalitet. Inspelad 1973, vilket inte märks, eftersom den tilldrar sig i Vichy-Frankrike.
Trots att regissören är den enormt store Louis Malle och årets så omtalat blyge nobelpristagare, Modiano, har medverkat i eller skrivit manus. Trots att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren är bedårande vacker och fotograferas i en del gubbsjuka vinklar. Ja, då kan man ju räkna ut att det inte heller hjälper att vår svenske Holger Löwenadler, med sitt lustiga franskt uttal, har en biroll som han visst egendomligt nog fått pris för.
Vad är det jag missar? Kanske är jag svår att imponera på det gäller skildringar av det mänskliga, det stora i det lilla och tvärtom. Det grymma och det veka som vandrar sida vid sida och ibland verkar vara två sidor av samma mynt. Kanske är jag också för kritisk mot skådespelarprestationer.
Det kan också sådant jag inte förstår, typ att alla inte var hjältar under den tyska ockupationen. Att debattera, framföra budskap eller göra beskäftiga påpekanden med hjälp konstverk gör inte konstverket större än alla dess beståndsdelar sammantagna. Konst är konst och inget annat. Film är i stor utsträckning trovärdighet.
Men visst den är underhållande och du slår ihjäl 2 h 12 min genom att se den plus att du kanske suger upp några franska glosor och intressanta historiska detaljer.