Hembygder och ursprung
Pappa växte upp i banvaktsstugan i Sjunnerup inte så långt från Frostavallens djurpark och mamma i en stuga i Vittseröd väster ut från Höör, mellan Munkarp och Stockamöllan. Många av ortsnamnen däromkring är förbundna med minnen och berättelser, inte för att jag bott eller varit där så mycket utan för att jag hört dem nämnas så ofta som liten.
Vittseröd
Vittseröd är en gård, tidigare by och del av Hallaröds socken, numera distrikt ca 10 km öster om Höör och några futtiga kilometer från Rönneå och den lilla tätorten Stockamöllan. Byn fanns före laga skiftet 1854-1855 och bestod av fem kringbyggda gårdar varav fyra flyttades ut. Gård nummer 1 tog då över tre av de övergivna gårdarnas byggnader och dessa står ännu kvar i sitt ålderdomliga skick, varigenom bystrukturen med kullerstensinfarter och korsvirkesbyggnader bibehållits. Kvarnstenar från de många brotten runt byn har utnyttjats som byggnadsmaterial i några av ekonomilängorna och i skogsvaktarbostaden utanför byn, vilket ger den stora, sammanhållna gårdenen speciell karakär. Det var naturligtvis mindre perfekta och därför kasserade stenar som murades in. Även på själva Vittserödsgården har det funnits stenhuggeri och bedrivits kvarnstenshandel och till den har hört tre torp som fortfarande finns kvar så gott som intakta men numera endast används som sommarbostäder.
I århundraden och fram till 1910 har man brutit sandsten här. Det finns inte mindre än åtta områden med bryrning i trakten med fem till sex gravar på varje där de som ville sälja kvarnsten kunnat muta in sig. Rester av en smedja som stenhuggarna kunnat använda när mejslarna blivit slöa och ett par värmestugor finns kvar. Hela området är helt enkelt ett utomordentligt fint exempel på gammalt skånskt odlingslandskap som det ur kulturell synpunkt är viktigt att bevara i sin helhet.
Den gråvita stenen, ibland kallad höörsandsten, är avsatt i sötvatten för omkring 200 miljoner år sedan. Den sägs bland annat ha använts i domkyrkan i Lund.Men den tjänade som sagt också, och främst, till framställning av kvarnstenar som man av hävd malde spannmål med i vattenmöllorna. Även ute i det närliggande odlingslandskapet med åkrar, hagar, fattigkärr, igenväxande fälader och bokskog har ett antal halvbearbetade, mossbelupna men nu kulturminnesskyddade stenar lämnats kvar. Några har tyvärr försvunnit under årens lopp men samtliga är numara kulturminnesskyddade. Det är en studiecirkel i Möllerikeföreningens regi som dokumenterat, numrerat och markerat 150 kvarnstenar och genomdrivit att stenarna numera är skyddade enligt lag. Vid inventeringen fann man f. ö. rester av maskinell sågning som skett i början av 1900-talet vid det numera vattenfyllda brottet "Grönasjö".
Det finns också ett mindre känt stenbrott i bokskogen i Vittseröd, inte så långt från de mer kända större. Det var ett företag i Höör som på 1940-talet provade att bryta svart granit (eller diabas), d.v.s. magma som en gång trängt upp till jordens yta och stelnat. Det är en extremt hård, mattgrå och skrovlig sten som dock efter slipning blir högblank och svart och därmed lämpad för gravstenstillverkning. Brytningen pågick dock bara något år eftersom det inte fanns maskinella resurser för ett så tungt arbete. Som synbart bevis finns det ännu några uthuggna stenblock. Dock har marken numera vuxit igen och det kan vara svårt att hitta det lilla stenbrottet.
Stenblocken bröts på den tiden genom att man högg kilformiga hål i berget och sedan satte i penen på en slägga varpå man slog i hålen med en järnknaster. Det uppstod då en spricka i stenen och ämnet kunde dras upp för vidare bearbetning. Kvarnstenar såldes i spann (=15 cm) och de största stenarna hade en diameter av 190 cm. Naturstenarna ersattes så småningom av gjutna kvarnstenar och tillverkningen i Vittseröd upphörde därför. Kvarvarande stenar såldes på auktion i april 1902.
Kvarnstenen transporterades på s.k. stenvagnar bestående av två parallella ok, nedåtböjda på mitten och fästa i framkärra och bakkärra. Stenen baxades upp på oket när detta vilade mot marken och pressades sedan upp med hjälp av järntänger i diagonalt sittande hål i bakkärran, med sin tunga last. Två par hästar drog lasset till landsvägen där det var tillräckligt med ett hästpar för att dra.