Det finns gott om släktforskningsmöjligheter på nätet numera. Man slipper sitta och pillra med "träd" på egen hand utan man bara fyller i det man själv kan. Sen kan man få mycket hjälp från andra släktträd så att man ibland kan lägga in hela, kanske tidigare okända grenar, och så förstås få tips om var man kan söka etc.
Numera finns det också många kyrkböcker, emigrantregister, husförhörslängder m.m. upplagda på nätet. Ett litet problem där är att sajterna ofta vill ta betalt för vissa mer avancerade tjänster. Den här sajten verkar dock förhållandevis vettig och okomplicerad.
Man får nog vara, åtminstone en aning nörd, för att släktforska. Det är inget för dem som gillar mest att partaja. Kanske det kan vara lite av lutheransk pliktuppfyllelse, något man hemligen tror man gör för efterkommande generationer, och i trots mot Jante som ju säger att man inte ska tro att man är något. Man vet dock inte om det kommer att uppskattas, eller i så fall när, och man vet inte heller om någon kommer att tycka att man är högfärdig. För en själv rent psykologiskt kan det kännas tryggt att ha alla sina rejäla anförvanter uppställda och "lätthanterliga" på ett papper eller i en fil. Men strunt i det! Själv har jag aldrig läst namnet på någon släkting i en kyrkbok och det lilla jag gjort med hjälp av modern teknik har jag gjort på några dagar, för att jag inte kunde låta bli, för att det var lätt och för att jag för en gångs skull hade tålamod. Ja det är ett bra magert träd jag har.
Man får nog vara, åtminstone en aning nörd, för att släktforska. Det är inget för dem som gillar mest att partaja. Kanske det kan vara lite av lutheransk pliktuppfyllelse, något man hemligen tror man gör för efterkommande generationer, och i trots mot Jante som ju säger att man inte ska tro att man är något. Man vet dock inte om det kommer att uppskattas, eller i så fall när, och man vet inte heller om någon kommer att tycka att man är högfärdig. För en själv rent psykologiskt kan det kännas tryggt att ha alla sina rejäla anförvanter uppställda och "lätthanterliga" på ett papper eller i en fil. Men strunt i det! Själv har jag aldrig läst namnet på någon släkting i en kyrkbok och det lilla jag gjort med hjälp av modern teknik har jag gjort på några dagar, för att jag inte kunde låta bli, för att det var lätt och för att jag för en gångs skull hade tålamod. Ja det är ett bra magert träd jag har.
Jag måste dock erkänna att jag egentligen inte är riktigt så där intresseradissimo av släktforskning annat än i rakt uppstigande led. Eventuellt några sidosprång i nutiden och det närmaste förflutna men inte alltför långt tillbaka: mostrar, farbröder, kusiner, mor- och farföräldrar och sen två steg ytterligare (eller tre om det går lättvindigt). Då är man i bästa fall redan nere på 1700-talet och det är väl inte så pjåkigt!
Jag vet inte varför jag kan inte riktigt kan känna den där historiska tjusningen med att hitta bryllingar eller avlägsna (för det är det ju oavsett) släktingar från 1600-talet eller som en del "finare" personer påstår sig göra , från 1000-talet. Hur många ättlingar har de inte i nutiden och hur minimalt litet av derasvarje enskild individs blod flyter ännu i våra moderna ådror?
Det är, enligt mig, bara att inse att var och en av oss är en mosaik av individer ur tidigare generationer och att vi nog inte är så olika någon av dem utan att det så fall är de respektive tidevarv vi lever i som gör att vi får olika förutsättningar.
Alla har vi okända förfäder som bott i grottor, klätt sig i djurhudar och talat primitiva språk och Gustav Vasas far hette Erik Johansson tror jag. Undrar om jag är släkt med honom. Fast han var visst "frälse" och jag är helt "ofrälse", en plebej av okänt och synnerligen enkelt ursprung.
