Ensamhet i rummet är inget problem för en person med specialintresse/n/. En sådan tillhör tvärtom de mest eftertraktade och nödvändiga existentiella förhållandena.
Men det är klart, att den som sitter ensam i ett rum, kanske med fönster mot en anskrämlig, eller för den delen vacker utsikt - ur kontaktsynpunkt kan de vara lika ointressanta - efter en viss tidpunkt kommer att längta efter att se några mänskliga ansikten, höra en eller annan ljuv stämma och utbyta några tankar och erfarenheter. Det gör ju apor också (i det fallet apansikten, aptjatter och ömsesidig ansning får man anta).
Att se människor på foton eller film är en helt otillräcklig ersättning, som allra mest bättre än ingenting alls. Den viktigaste intellektuella förutsättningen torde snarare vara om det ensamma jaget, enligt egne uppfattning, har eller saknar moraliskt stöd för sin verksamhet, sina tankar och sin tillvaro överlag. Från någon persons eller någon strukturs sida. Och både emotionellt och fysiskt är det nog snarare närhet än kärlek den längtar efter även om den senare, d.v.s. kärleken, trots betydligt större komplikationer, också kan komma till pass om möjlighet finns.
Tänk vad tiden går fort när man har roligt och filosoferar. Nu får jag veta att vi ska vi äta en bit mat, snakke sammen och hygge oss här i familjen. Kommer snart tillbaka lilla, älskade datorskärm med tangentbord!