I’m on fire
Det var tusan vad solen brände i Båstad i går (lördag). Växthuseffekten eller det faktum att min hjässa var oskyddad som vanligt sedan 30 år tillbaka: idag var jag öm i den f.d. hårbottnen och den hade samma färg som rödbetssallad ungefär.
Men min sjuksköterska smorde in den med något undermedel som lenade en aning. Man tillbringar tydligen inte plötsligt 12 timmar utomhus efter att ha levt som kräldjur i gamla stenbyggnader under lång tid.
Tätorten Båstad med sina 5 000 invånare och kanske lika många sommargäster ter sig tämligen osvensk vid första anblicken: bebyggelse på höjder ovanför, havet, hamnen och en mestadels, småskaliga och idylliska prägel. Icke att förglömma Italienska vägen som försynt slingrar sig ut mot fiskeläget Torekov där det numera kostar 15 kronor i timmen att parkera. Dygnet runt alla dagar i veckan.
En väldigt blå kommun för tjocka plånböcker och prenumeranter på SvD sägs det. Man säljer en glass som heter Carl Philip på stadens inneställe och stockholmsdialekten tycks tävla med skånskan. Åtminstone sommartid. En stad för åldrande med hysterisk avkoppling och frenetiska fritidsaktiviteter. För personer som inte nöjer sig med att lösa korsord, vattna pelargonior och jag billiga priser.
Men vacker och med en aura av förnämlighet. Nu stundar den årliga tennisturneringen. Båstad och dess tennisarena är för mig evigt förknippad med den sönderdemonstrerade matchen mot Sydrhodesia 1968. Jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel men jag minns det.
Skrivet av Ch. den 28 jun 19:22