Vilka var det som utförde massmorden?
För mig står det klart att förintelselägren användes för mord. Vad jag gjorde var alltså att bistå under mord. Om jag skulle dömas, skulle jag anse det vara korrekt. Mord är mord. Vid viktning av skuld, bör man enligt min mening, inte ta hänsyn till den specifika funktionen i lägret. Vi var alla lika skyldiga. Lägret fungerade som en kedja av funktioner. Om bara en del i kedjan saknas, kommer hela företaget till ett stopp. (Werner Dubois, vakt i Sobibor)
En mängd tyska soldater, tjänstemän och civila var på något sätt inblandade i Förintelsen, från domstolstjänstemän och tjänstemän i regeringen till enheter i armén, polisen och SS. Många ministerier, bl a de för rustning, inrikes affärer, rättvisa, järnvägar och utrikespolitik, spelade betydande roller; tyska läkare deltog i medicinska experiment och eutanasiprogrammet T-4. Och även om det inte fanns någon specifik militär avdelning som ansvarade för Förintelsen, så kommer SS under Himmler närmast att vara det. Från SS kom koncentrationslägervakter, insatsgruppernas dödspatruller och de viktigaste administrativa enheterna. Den reguljära armén deltog långt mindre än SS i Förintelsen även om så skedde i Ryssland, Serbien, Polen och Grekland. Men den stödde insatsgrupperna, hjälpte till att upprätta getton, drev fångläger, fungerade ibland som vakter i koncentrationsläger, transporterade fångar till läger, lät experiment utföras på fångar och använde sig i avsevärd utsträckning av slavarbete.
Även tyska polisenheter deltog, under kontroll av nazisterna, direkt i Förintelsen; reservpolisbataljonen 101 Orpo, sköt t ex under ett år 38 000 judar och deporterade ytterligare 45 000 till förintelselägren. Även privata företag bidrog till maskineriet Förintelsen. Nazistiska bankirer på Barclays Bank avdelning i Paris uppgav frivilligt namnen på sina judiska anställda till de nazistiska myndigheterna och många av dessa hamnade i dödslägren.
Stanley Milgram var en av ett antal av efterkrigstidens psykologer och sociologer som försökte ta itu med varför människor lydde omoraliska order under Förintelsen. Hans slutsatser visade att förnuftiga människor, när de får order av en person i maktposition, lyder kommandon trots att de vet innebär lidande för andra. Efter att ha offentliggjort resultaten, kom det direkt kritiska svar från den vetenskapliga världen då Milgram gjort gällande att "en gemensam psykologisk process är centralt involverad både i /hans laboratorieexperiment och i Nazityskland/.
Professor James Waller menade att "Milgrams experiment inte överensstämmer väl med vad som skedde under Förintelsen".
Professor James Waller menade att "Milgrams experiment inte överensstämmer väl med vad som skedde under Förintelsen".
- Deltagarna i Milgrams experiment, skrev Waller, hade på förhand försäkrats att inga bestående fysiska skador skulle bli följden av deras handlingar medan förövarna under Förintelsen var fullt medvetna om sitt eget konkreta dödande och lemlästande av offren.
- Vidare kände inte deltagarna i laboratorieexperimenten sina offer och för dem var inte heller rasism en motiverande faktor. Å andra sidan hade förövarna under förintelsen under en livstid av personlig utveckling anammat en intensiv, nedvärderande attityd mot offren.
- De som utdelade straff i laboratoriet var inte sadister eller spridare av hat utan visade ofta stor vånda och inre konflikter under försöket. Detta till skillnad från bödlarna under den slutliga lösningen, som redan i förväg hade ett tydligt "mål" som skulle uppnås.
- Experimentet varade i en timme, utan tid för försökspersonerna att begrunda följderna av sitt beteende medan Förintelsen varade i flera år vilket gav alla deltagande individer och organisationer gott om tid för moralisk bedömning.
Enligt Thomas Blass, som skrivit en vetenskaplig monografi om försöket, berättar de historiska bevisen på förövarnas gärningar under Förintelsen mer än ord:
Min egen uppfattning är att Milgrams strategi inte ger någon fullgod förklaring av Förintelsen. Även om det mycket väl kan gälla för den plikttrogna destruktiviteten hos en saklig byråkrat som levererat judar till Auschwitz lika rutinmässigt som potatis till Bremerhaven, faller det när man försöker att tillämpa den på mer nitiska, kreativa och av hat drivna grymheter som också kännetecknade Förintelsen.
